fantastiska barn

När vi kom fram till badet gjorde jag upp tydliga regler:
1. Vi måste hålla ihop, ni måste alltid tala om för mig vart ni går.
2. Ibland kanske ni inte kan göra det ni vill precis på en gång utan måste vänta.
3. Ni måste lyssna på vad jag säger.

Resultatet:
-Mamma, vi går till vattenrutschkanan.
-Mamma, nu är vi tillbaka. Vi vill gå i hinderbanan, det räcker om du sitter på kanten, vi är bara på vänstersidan så du ser oss.
-Mamma, nu vill vi dyka efter ringarna, kan vi gå till det djupa?

Dessutom var det ingen som protesterade när jag behövde hjälp att bära, när solskyddet behövde bättras på, när jag tyckte att de behövde upp och pausa lite på filten eller när jag uppmanade dem att dricka ordentligt. Till råga på allt så räckte det att säga ”nu är det smart att passa på att gå på toa” för att alla tre lydigt skulle traska iväg. De var verkligen helt fantastiskt skötsamma och lätta att ha att göra med. -Ändå var alla tre mycket nöjda med dagen och tyckte att de hade fått göra precis allt som de ville och badat så mycket de ville.

Just det fenomenet intresserar mig:
När jag har fler barn ”omkring mig” behöver regelverket vara tydligare, jag ställer högre krav och de behöver ta större hänsyn till varandra. Då blir det också färre konflikter, barnen känner sig mer nöjda / tillfreds och jag känner mig mer avslappnad och harmonisk.
I sådana situationer behöver jag ALDRIG vara sträng. Lustigt, eller hur?